I ett reportage berättar Bildjournalens medarbetare Lilian Meiland om vad som möter de flickor som kommer från Norrland och Skåne för att söka lyckan. Hur det första de möter är människorna på Stockholms Centralstation. Och de ska man akta sig för.

På Centralstationen som även kallas “Träsket” finns “hjälpen”, de som vill ta hand om övergivna flickor, “hjälp som ibland leder till narkotika, kriminalitet och prostitution”. Lilian sätter sig på en bänk och börjar prata med en skånsk 60-årig man. När han hör att hon inte har någonstans att bo erbjuder han henne att sova på hans kontor. Han säger att han verkligen inte brukar plocka upp flickor sådär annars.

Lilian och mannen tar en taxi och de går in i kontoret. “Men hur länge tänkte han fortsätta att var hygglig? Tills han fått mitt förtroende, gjort mig beroende av honom?”. Lilian berättar hur det brukar gå till, hur man blir beroende av sin “beskyddare” och då kommer narkotikan, kriminaliteten och prostitutionen in. Lilian säger till den skånske mannen att hon inte vill stanna, han protesterar inte och hon åker tillbaka till Centralstationen.

På fiket träffar hon en 40-årig berusad man som vill hjälpa henne. Han erbjuder henne att bo hemma hos honom på Söder och säger att “han inte skulle drömma om att röra henne, att han bara vill henne väl”. Lilian går vidare till en bänk och där sitter en full kille som säger att han vet en “bra kåk” där de kan sova. De går till ett kallt, skräpigt, rivningshus där killen breder ut sin rock på golvet och erbjuder Lilian den platsen. Killen lägger sig direkt på golvet.

Lilian avslutar: “Jag kunde ha varit en av dem. en av alla de unga flickor som kommer till Stockholm med sina drömmar. Utan en tanke på att Stockholm är en hård stad. En stad där ruttenhet och tomma löften kan göra livet till en tragedi”.