“De osynliga - om Europas fattiga arbetarklass” är ett arbetsplats- och socialreportage om de invandrare som jobbar i Stockholm, London och Hamburg. Många av dem tvingas ta svartjobb och står utanför alla trygghetssystem. Migrationsverket kan berätta om människor som jobbar tolv timmar om dagen, varje dag i veckan och får 2000-3000 kronor som betalning.

Författaren Rebecca Bohlin berättar t ex om HSBs kontor på Fleminggatan i Stockholm. Detta kontor städades 1973 av 14 personer. Idag är det bara 1 (!)person som ska klara av samma jobb. Hälften av alla kvinnliga invandrare städar i någon annans hem. Författaren säger att hela Rut-systemet bygger på att det finns kvinnor som på grund av fattigdom eller krig tvingas fly till Europa där de anlitas för att städa hem åt de som har mycket pengar men noll lust att städa själv.

Fattiga från andra länder är efterfrågade, inte för att de jobbar hårt, utan för att de är lättare att kontrollera än de som har fackliga rättigheter och kollektivavtal.  Och inte nog med det, dessutom kräver de som har pengar (tänk Solsidan) att städerskorna ska vara tacksamma.

Såg en repris av tv-serien “Solsidan” i går. Mycket kul eftersom det bl a handlade om författaren och nobelpristagaren Orhan Pamuk, . Felix Herngrens rollfigur ville imponera på ett par allvarliga kulturpersoner och hade därför lärt sig en del om Orhan Pamuk, bl a att han bott en tid i USA.

Eftersom jag själv nyligen avslutade “Den svarta boken” av Orhan Pamuk så kände jag mig lite..hm…träffad. Tillhör jag numera de svåra kulturmänniskorna? Nej, knappast. Om jag skulle ställa upp i ett frågeprogram i tv så skulle ämnet inte alls vara litteratur. Mitt expertområde är snarare tv-serien “Seinfeld”.