Hans Holmér blev inte någon hjälte, någon som löste Palme-mordet. I stället fick han skulden för att mördaren inte kunde hittas. Ann-Marie Åsheden, journalist på Dagens Nyheter, följde utredningen på nära håll, inifrån polishuset. Intervjuerna blev sedan liggande orörda, först i bankfack och sedan på Riksarkivet. Nu, ett kvarts sekel senare, berättar hon den tragiska historien om Hans Holmér och Palmeutredningen. I vissa fall visar det sig att verkligheten överträffar dikten. Många saker i boken har aldrig berättats tidigare.

Boken ges ut 6 augusti.

Roberto Saviano från Italien och Lydia Cacho från Mexiko får 2011 års Olof Palmepris “för deras oförtröttliga uppoffrande och ofta ensamma kamp för sina ideal och medmänniskor. De är individer med ovanligt stort mod som engagerat verkar med risk för sina liv. De påminner oss om nödvändigheten att rikta fokus också på länder som vi annars betraktar som demokratier, länder där särskilt kvinnor och barn utnyttjas på det grövsta, förslavas och förstörs med  hjälp av globaliserade kriminella nätverk som i sin tur också hotar själva demokratin som system”.

Priset delas ut av Olof Palmes Minnesfond och består av 75 000 USDollar. Priset delades ut  27 januari. Ordförande i Palmefonden är Pierre Schori. En av styrelseledamöterna är Joakim Palme.

Roberto Saviano är mest känd för sin bok “Gomorra” och har i dagarna kommit ut med “Kom med mig”.

Lydia Cacho har gett ut böckerna “Maktens slavar” och “Jag låter mig inte skrämmas”.

I boken finns mycket intressanta uppgifter om både det ena och det andra. Till exempel om hur Sverige jobbade hårt med att ta fram en egen atombomb.

Arbetet pågick under 1945-1972. Trots att regering och riksdag 1960 tagit beslut om att förbjuda forskning och tillverkning av kärnvapen fortsatte utvecklingen i största hemlighet. Den maskerades som “skyddsforskning” mot kärnvapen.

På 60-talet sysselsatte forskningen/tillverkningen 300 forskare och tekniker inom Försvarets forskningsanstalt, FOA, plus ytterligare ett okänt antal personer inom AB Atomenergi, regeringskansliet och försvaret. Regeringen underrättades skriftligt och godkände FOAs atomvapenforskning. Men viss information gavs bara till en mindre krets och till den kretsen hörde bl a statsministern och finansministern.

Atombombsprogrammet avslöjades av tidningen Ny Teknik 1985 och då ville inte Tage Erlander uttala sig, han hänvisade till Olof Palme som enligt Tage var “chef för atomeriet”.

“Nationens intresse: har svenska folket vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme?” har nyligen utkommit. Lars Borgnäs har skrivit boken som jag givetvis ska läsa. Hur kan man bara låta bli?