Fattar inte hur jag har kunnat missa den här boken. Nåja, nu har jag upptäckt den i alla fall. Boken handlar om hur Hans Falk växte upp med en mamma som ständigt fick raseriutbrott, rymde och hotade att ta sitt liv. Den mamman var författaren Kerstin Thorvall.

De som läst Kerstin Thorvalls minst sagt självutlämnande böcker kan inte ha undgått att fundera över hur barnen hade det. Här får man reda på hur en av dem upplevde sin uppväxt. Min egen mor läste, precis som jag, Kerstins böcker och pratade chockerat (och möjligen även längtansfullt) om hur Kerstin brukade rymma från man och barn. Det är nog både en och annan småbarnsmamma som haft lust att rymma men Kerstin är en av de få som verkligen gjort det. Om jag inte minns fel brukade Kerstin ta in på hotell i stället.

Tidigare har en annan av Kerstins söner, Gunnar Falk, berättat om Kerstin i en lång tidningsintervju. Han var inte nådig mot sin mor och så här sa min mamma när hon läst den intervjun: “Jag har lust att kasta bort alla Kerstin Thorvalls böcker”.

Hmm…och jag tänker att Kerstin själv berättade mer än en gång hur hemsk hennes egen mamma varit. I vilket fall som helst så kommer jag att läsa den här boken så småningom.

“En ung naken kvinna” - Arja Saijonmaa. Utkommer 31 augusti.

“Dagarna med Kerstin” - Caroline Roosmark, Åsa Mattsson. En bok om författaren Kerstin Thorvall. Utkommer 1 september.

“Emmas skönhet” - Emma Wiklund. Utkommer 25 oktober.

“Lady Gaga” - Maureen Callahan. Utkommer 15 maj.

Övriga utan bild:

“Ulrika Hydman-Vallien” av Majlis Stensman. Utkommer 30 oktober.

“Världens bästa story” - Lars Adaktusson. Utkommer 23 augusti.

“Ooh, that Ekberg” - Anita Ekberg, A Dahlgren. (Jag tror det är Ann-Louice Dahlgren). Utkommer 8 september.

Bild: Bokus

Redan på 70-talet började jag läsa böcker av Kerstin Thorvall och sedan har det fortsatt lite sporadiskt. Har inte läst alla böcker. Eftersom hon var extremt självutlämnande i böckerna och talade fritt om hur dålig hon var som mamma så har jag, och antagligen många andra, funderat över hur hennes barn har mått egentligen.

I tidningen “Vi biografi” hittade jag en intervju med hennes son Gunnar Falk, konstnär, född 1955. Han har inte mycket till övers för sin mamma. Som barn var han skrämd av henne.

Enligt Gunnar var Kerstin nyckfull och neurotisk, manipulativ och oläsbar. När hon brände vid maten kunde hon falla ner på köksgolvet, skrika att hon var värdelös och att hon skulle ta livet av sig. När Gunnar var tio år började han trotsa och ifrågasätta henne  och ritade teckningar med bilder på människor med yxor i huvudet. Kerstin förde honom till en anstalt för sjuka barn där han fick vistas i två veckor, läkarna hittade inget fel på honom. Efter den vistelsen lärde han sig att om han ber henne dra åt helvete så åker han in på sluten avdelning. Att han måste le och plocka disk och inte ifrågasätta.

Han var också rädd att säga ifrån eftersom hon då kunde “dra iväg med en taxi till ett hotell, Diplomat eller så, och sen ringa därifrån och hota att ta fyrtio sömntabletter eller hoppa från balkongen”.  När Kerstin skrivit den frispråkiga boken “Det mest förbjudna” bad hon Gunnar att läsa den. Han äcklades, tyckte det var pinsamt och skämdes. Att hon ofta berättade i sina böcker om vilken dålig mamma hon var tyckte Gunnar var att kokettera med sin uselhet.

När han var i 30-årsåldern hotade Kerstin återigen att ta livet av sig och när Gunnar kom till undsättning så hade hon glömt att hon hotat med det. Sedan skrev Kerstin romanen “Den försvunna mamman” där hon ingående porträtterar en son som trots att han är vuxen klänger på mamman och inte har modet att be henne dra åt helvete.  Gunnar säger om det: “När jag läste boken trodde jag att något skulle brista i mig. Det kändes så djävulusiskt elakt, så utstuderat. Att regissera sin verklighet - att skrämma skiten ur mig genom att hota med självmord - och sen beskriva mig som en klängig mes i en bok som hoppades skulle bli en succé. Som skulle ge henne pengar, beröm och massmedial uppmärksamhet. Hon offrade mig. Så var det”.

Han tycker att hon var elak, att hon var så oerhört självupptagen att hon blev elak. Om han var ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var han sjuk, så var hon sjukare. När han kom till henne med sin ångest sa hon “Men jag då, jag är ju 30 år äldre”. Han konstaterat i slutet av intervjun att han aldrig älskat henne.

Ja, då fick man slutligen veta hur ett av hennes barn upplevde henne.