Ola Håkansson, född 1945. Tydligt influerad av Mick Jagger.
Johan Johansson, född 1945. Glömsk, slarvig och blyg.
Johannes Olsson, född 1945. Gillar “balla kläder”.
Claes af Geijerstam, född 1946. Gillar originella kläder och låtar som har vardaglig handling.
Ola kommer alltid för sent, snackar mycket, fascinerar och förbryllar. Han snusar och har sämst affärer av alla.
Johan har en röd folka, han är det snällaste som sitter bakom ett par trummor. När han är småpurken “sitter han med halvöppen mun och stirrar tomt ut i luften med sina ledsna blå ögon”. Jobbade förut hos en firma som importerade maskiner men “en dag fick han en nervkollaps och föll ihop som en trasa”. Doktorn ordinerade nervlugnande tabletter och ett lugnt och vilsamt liv men det har han svårt att följa.
Åke är den snälle, trygge farbrorn i gänget. Jobbat på TV i nästan två år och kallas där “Ture Lödkolv”. Har en “frodig, underfundig humor”.
Jonte har en annan sorts humor än de andra. Har han gjort något roligt, t ex stoppat papper i trummorna “gnäggar han förtjust och kinderna blir skära”. Han gillar sobra färger, särskilt lila, snygga mockaboots och slipsar.
Clabbe ser ut som “en melankolisk poet”. Är artistisk och det märks på hans sätt att klä sig. Han kör alltid med festliga detaljer och djärva färgsammanställningar. Troligen den ende popartist som klätt plektrumskyddet på gitarren med madrassrutigt tyg.
Det har gått bra för Ola & the Janglers och de har spelat ihop 130 000 kronor, mest på lördagar och söndagar. Ändå verkar det som att de just nu har fastnat. De har blivit sämre och märker det också själva. De har svårt för att komma loss med något nytt. Kanske blir det bättre i juni när Ola slutar skolan och Åke, Jonte och Clabbe sina jobb.
I ett reportage berättar Bildjournalens medarbetare Lilian Meiland om vad som möter de flickor som kommer från Norrland och Skåne för att söka lyckan. Hur det första de möter är människorna på Stockholms Centralstation. Och de ska man akta sig för.
På Centralstationen som även kallas “Träsket” finns “hjälpen”, de som vill ta hand om övergivna flickor, “hjälp som ibland leder till narkotika, kriminalitet och prostitution”. Lilian sätter sig på en bänk och börjar prata med en skånsk 60-årig man. När han hör att hon inte har någonstans att bo erbjuder han henne att sova på hans kontor. Han säger att han verkligen inte brukar plocka upp flickor sådär annars.
Lilian och mannen tar en taxi och de går in i kontoret. “Men hur länge tänkte han fortsätta att var hygglig? Tills han fått mitt förtroende, gjort mig beroende av honom?”. Lilian berättar hur det brukar gå till, hur man blir beroende av sin “beskyddare” och då kommer narkotikan, kriminaliteten och prostitutionen in. Lilian säger till den skånske mannen att hon inte vill stanna, han protesterar inte och hon åker tillbaka till Centralstationen.
På fiket träffar hon en 40-årig berusad man som vill hjälpa henne. Han erbjuder henne att bo hemma hos honom på Söder och säger att “han inte skulle drömma om att röra henne, att han bara vill henne väl”. Lilian går vidare till en bänk och där sitter en full kille som säger att han vet en “bra kåk” där de kan sova. De går till ett kallt, skräpigt, rivningshus där killen breder ut sin rock på golvet och erbjuder Lilian den platsen. Killen lägger sig direkt på golvet.
Lilian avslutar: “Jag kunde ha varit en av dem. en av alla de unga flickor som kommer till Stockholm med sina drömmar. Utan en tanke på att Stockholm är en hård stad. En stad där ruttenhet och tomma löften kan göra livet till en tragedi”.
Visst är väl Bildjournalen värd en egen liten avdelning här på sidan? Det tycker jag. Allt som är hämtat ur Bildjournalen finns därför under en egen flik som är märkt med ….”Bildjournalen”.
Nedanstående text är hämtat ur en annons i nämnda tidning (april 1966).
“Bitsy” - Käck långbyxsko i mocca, färg sand, corrida eller baltic. Riktpris ca kr 44:75″
