Under 1700-talet lästes inte romanerna för nöjes skull, de lästes med  passion, delirium och snyftningar. Detta evinnerliga snyftande odlades av 1700-talets aristokratiska och intellektuella eliter (1700-talets sensibilitetskultur).

Känslosamheten blev efterhand kodat till kvinnlig, barnslig eller primitiv sentimentalitet. Sensibiliteten däremot stod kvar som eliternas exklusiva språk.

När 1800-talets populärroman började vända sig till t ex modister och sömmerskor var syftet att framkalla de tårar av identifikation som eliterna tidigare förbehållit sig själva. Men nu var tårarna plötsligt degraderade och snyftromanen placerades i ett socialt lågstatusfack.

Melankoli = enligt Freud en känsla av förlust av något som man inte vet vad det är. En sorg med flytande gränser, språk och objekt.

Ur “Melankoliska rum” - Karin Johannisson