Ola Håkansson, född 1945. Tydligt influerad av Mick Jagger.
Johan Johansson, född 1945. Glömsk, slarvig och blyg.
Johannes Olsson, född 1945. Gillar “balla kläder”.
Claes af Geijerstam, född 1946. Gillar originella kläder och låtar som har vardaglig handling.
Ola kommer alltid för sent, snackar mycket, fascinerar och förbryllar. Han snusar och har sämst affärer av alla.
Johan har en röd folka, han är det snällaste som sitter bakom ett par trummor. När han är småpurken “sitter han med halvöppen mun och stirrar tomt ut i luften med sina ledsna blå ögon”. Jobbade förut hos en firma som importerade maskiner men “en dag fick han en nervkollaps och föll ihop som en trasa”. Doktorn ordinerade nervlugnande tabletter och ett lugnt och vilsamt liv men det har han svårt att följa.
Åke är den snälle, trygge farbrorn i gänget. Jobbat på TV i nästan två år och kallas där “Ture Lödkolv”. Har en “frodig, underfundig humor”.
Jonte har en annan sorts humor än de andra. Har han gjort något roligt, t ex stoppat papper i trummorna “gnäggar han förtjust och kinderna blir skära”. Han gillar sobra färger, särskilt lila, snygga mockaboots och slipsar.
Clabbe ser ut som “en melankolisk poet”. Är artistisk och det märks på hans sätt att klä sig. Han kör alltid med festliga detaljer och djärva färgsammanställningar. Troligen den ende popartist som klätt plektrumskyddet på gitarren med madrassrutigt tyg.
Det har gått bra för Ola & the Janglers och de har spelat ihop 130 000 kronor, mest på lördagar och söndagar. Ändå verkar det som att de just nu har fastnat. De har blivit sämre och märker det också själva. De har svårt för att komma loss med något nytt. Kanske blir det bättre i juni när Ola slutar skolan och Åke, Jonte och Clabbe sina jobb.
Bildserien handlar om Johan som kallas Jojje av polarna. Han trivs med att vara mod = ha håret långt och ha fransiga manchesterbyxor. Johan tycker att allt vore fint om bara människorna kunde låta honom och hans modkompisar vara. Han bryr sig inte hur andra ser ut, varför får inte då han se ut som han vill?
Den här dagen går han en runda i Gamla stan, det gör han nästan varje dag för han gillar gränderna och klubbarna. Han har sin flickvän Chris och gitarren med sig. Ett gäng skolbarn ber honom spela en låt. Han spelar “Michelle” och några andra låtar för dem.
Chris går in i en telefonhytt och ringer hem, föräldrarna är arga för att hon inte hört av sig. De ser en löpsedel där det står “Nej till ungdomsgård i city”. “Jag undrar var man ska vara”, filosoferar Chris. Chris måste åka hem med tunnelbanan och Johan frågar om hon ska komma med till klubben på kvällen, att han ska vänta på henne där. När Johan går hemåt vet han precis vad han ska göra. Han ska skriva en låt och kalla den “Min Chris”.
Under rubriken Pop secret får läsaren veta följande:
- Indiern Bicky Chakraborty och amerikanen Stuart North är initiativtagare till Sveriges längsta Popgala. De två studenterna bjuder 15 april på sex timmar pop i Eriksdalshallen med bl a Hep Stars, Ola & Janglers, Mascots, Shanes, Annabee-Nox, Strangers, Tages, Plommons och Girlsboys. Även Monica Zetterlund, Owe Thörnqvist, Lill Lindfors och Monica Nielsen har lovat ställa upp. Inträde 10 kronor, vinsten går oavkortad till Rädda Barnen.
- Strangers byter ut kostymerna och väljer i stället småblommiga skjortor och manchesterbyxor.
- Tom Jones ska snart plastikoperera sin näsa.
- Nytt flickband i Motala, “The Sexbombs”.
- Gordon Asher från Peter and Gordon totalkvaddade nyligen sin Alfa Romeo värd 75 000 kr.
- Ringo Starr “håller just nu stenhårt på frukt och grönsaker”.
- Björn “Magnus” Magnusson i Fabulous four blir student nu i april.
Under rubriken “STOPP” kan man läsa vilka popkillar som Bildjournalens kvinnliga medarbetare har valt ut som de mest välklädda. Det är bl a följande grabbar:
Janne Schaffer, 21 år, Sleepstones: Rätt klädd i mörk kostym när tillfället kräver. Snobbigt elegant till vardags och ledig på scen. Liten garderob men välvårdad.
Ted “Teddan” Åström, 21 år, Sleepstones: Alltid klädd i polotröja. Äger bara 1 par skor. Favorittyget är manchester.
Tommy Hansson, 21 år, Nameloosers: Tuffa ingågna kläder, mockajacka i samma färg som bootsen, hög polokrage och säckiga manchesterbyxor.
Johan Karlberg, 22 år, Hootenanny singers: Snofsig scenkostym, blommiga byxor i konstsilke (pris ca 150 kr). Har 25 par skor hemma i garderoben.
Claes af Geijerstam, 19 år, Janglers: Fiffiga idéer, annorlunda.
Johnny Andersson, 20 år, Nameloosers: Kvalitet, djupt sobra färger. Extremt låg höftskärning på byxor. Passionen är polotröja och breda skärp. Har bl a ljusbeiga damboots i mocka hemma i garderoben.
Se den välklädde Clabbe af Geijerstam, andra killen från vänster:
Under rubriken “Världen runt i Bild” kan man läsa bl a följande:
- Mick Jaggers brorsa Chris Jagger är helt utan popliga ambitioner, han säger “Jag kan inte spela gitarr och jag har en röst som krossat glas. Den är stark, det är allt”. Han träffar brorsan Mick med jämna mellanrum. “Men de har aldrig varit så speciellt bundis”. - Mick är för svår för mig, säger Chris Jagger.
- Brian Jones ger goda råd till världens flickor: “Håll igen”. Han berättar att det nyligen var en trevlig brud som gick runt och sa till journalister och andra att om hon inte gifter sig nu kommer det att dröja mycket länge. Hon antydde för alla att det var därför hon flugit efter honom från London till Hollywood. Några undrade om det var förlovning på gång och bruden nickade, log och antydde. Men Brian säger att genom sitt prat minskade hon sina chanser. “När jag förlovar mig kommer jag att tala om det för hela världen. Men jag vill säga det, och jag vill ha friat först”, säger han.
- Crispian St Peters förkunnar att han ska bli den störste sångare som någonsin levat.
- Eric Burdon röker cigarr och Britt Sellers (Ekland) röker filtercigaretter med mentolsmak
I ett reportage berättar Bildjournalens medarbetare Lilian Meiland om vad som möter de flickor som kommer från Norrland och Skåne för att söka lyckan. Hur det första de möter är människorna på Stockholms Centralstation. Och de ska man akta sig för.
På Centralstationen som även kallas “Träsket” finns “hjälpen”, de som vill ta hand om övergivna flickor, “hjälp som ibland leder till narkotika, kriminalitet och prostitution”. Lilian sätter sig på en bänk och börjar prata med en skånsk 60-årig man. När han hör att hon inte har någonstans att bo erbjuder han henne att sova på hans kontor. Han säger att han verkligen inte brukar plocka upp flickor sådär annars.
Lilian och mannen tar en taxi och de går in i kontoret. “Men hur länge tänkte han fortsätta att var hygglig? Tills han fått mitt förtroende, gjort mig beroende av honom?”. Lilian berättar hur det brukar gå till, hur man blir beroende av sin “beskyddare” och då kommer narkotikan, kriminaliteten och prostitutionen in. Lilian säger till den skånske mannen att hon inte vill stanna, han protesterar inte och hon åker tillbaka till Centralstationen.
På fiket träffar hon en 40-årig berusad man som vill hjälpa henne. Han erbjuder henne att bo hemma hos honom på Söder och säger att “han inte skulle drömma om att röra henne, att han bara vill henne väl”. Lilian går vidare till en bänk och där sitter en full kille som säger att han vet en “bra kåk” där de kan sova. De går till ett kallt, skräpigt, rivningshus där killen breder ut sin rock på golvet och erbjuder Lilian den platsen. Killen lägger sig direkt på golvet.
Lilian avslutar: “Jag kunde ha varit en av dem. en av alla de unga flickor som kommer till Stockholm med sina drömmar. Utan en tanke på att Stockholm är en hård stad. En stad där ruttenhet och tomma löften kan göra livet till en tragedi”.
I tidningen berättas om “Bumsebrudar” vilket är “prydliga, slätkammade fickor i tuffa, hårda kläder”. Bumseflickan är en typ av motorcykelbrud och deras tillbehör är t ex skinnjackor med nitar, sidenskjortor, hjälmar och kraghandskar. “Bumseflickan” är enligt Bildjournalen en världssensation och föddes i Paris en tidig vårdag på ett av de stora modehusen.
Tidningen visar också ett modereportage om hur man ska klä sig för att få den rätta stilen:
En tigerjacka i tjock teddy som är knallgul och svart på ena sidan och enbart svart på andra sidan, från butiken “Hollywood” på S:t Eriksplan 6 i Stockholm. Den kostar 172 kronor. Svarta jeans från samma butik, 33 kronor. Motorglasögon i färgad plats för 12, 80 kronor. Cowboyskärp kan också bäras till och är både “kul och fränt”.
- Under rubriken “Varför inte snällare pop” skriver signaturen “14 år Beatles-fans” att hon/han besökt en popgala och att när bandet började spela bröt helvetet lös. Skrik, gråt, svimningar och hysteri. Bandet slog dessutom sönder sina instrument. Det hela slutade med att “14 år Beatles-fans” svimmade och säger nu att det var sista gången hon/han går på en tuff och vild gala, hädanefter ska hon/han bara gå på snälla galor.
- Under rubriken “Bu för polisen” klagar signaturen “Mods - 65″ på polisen i Skellefteå. Mitt under en popgala när stämningen var på höjdpunkten brast repet som var spänt framför scenen. Då rusade flera poliser och vakter upp på scenen och ryckte mikrofonen ur handen på sångaren. Popbandet fick inte avsluta sitt uppträdande och inte heller ge några autografer.
- Signaturen “Garie-66-Malmö” säger att när hon/han tror att när en popgrupp varit med i gamet länge så blir pojkarna trötta på alla flickor som bara vill ligga med dem - och sedan skryta med det. “Det är väl inte så ofta popkillen tar initiativet, eller hur? Han behöver ju inte bli flickjägare, han som alltid blir jagad”.
I Bildjournalen från april 1966 kan man läsa novellen “Söndagen den 3 april var jag på Nalen” och i den novellen finns många exempel på dåtidens novellskrivande:
- Har du varit på någon ball skiva på den senaste tiden?
- O, ja, sa hon. Massor. Och du?
- Det har blivit en och annan, sa han nonchalant.
och
- Du är inte klok, sa hon högt för sig själv. Bergis inte.
och
Hon drog nervöst ett djupt halsbloss och askade på bordet i stället för i askkoppen.
och
Svante satt tyst, med ett tankfullt uttryck i hundögonen.
och
Dumskalle, sa hon. Det är Livet begriper du väl. Jag förstår ingenting. Det är knallball.
